I AM THE LIZARD KING, I CAN DO ANYTHING.
DAY 19 - A SONG FROM YOU FAVORITE ALBUM.
FYFAN vad ångestfylld denna utmaning är. Jag har SÅ många alternativ att tvingas välja mellan. Så jag valde då The Doors debutalbum The Doors. Jag är fullkomligt förälskad i The Doors och avgudar ALLA deras album. Denna The Doors ligger enligt Rolling Stones lista av 500 av tidernas bästa album, på plats 42. På det här albumet finns flera klassiker såsom The End, Break On Through, Crystal Ship och Light My Fire(ofc). Jag blir helt galen av att höra Jim Morissons röst. Han är ju en legend. Men mer än så kan jag säga att det här albumet betyder så mycket för The Doors karriär eftersom publikens största favorit bland alla The Doors låtar, Light My Fire, ligger på det här albumet. Den liksom representerar The Doors tidiga ambitioner och karaktärsdrag. Låten handlar om att "elda" upp kärleken, passionen, lusten. Eller ja, det finns flera tolkningar för denna låt. Och självklart handlar många tolkningar om droger. Well, det får man själv besluta när man lyssnar på den. För jag tror det är en blanding av lust och droger som pressar människan till en önskad nivå, living on the edge liksom.
DAY 11 - A SONG FROM YOUR FAVORITE BAND
I min familj går det i arv vad gäller The Doors musik. Min mamma lyssnade mycket på dem, min äldre syster och nu är det jag som lyssnar ZÖNDER på dem. Jag började gilla The Doors redan när jag var jätteliten. Min mamma brukade sitta sent uppe på nätterna och måla i ateljén, då satte hon alltid på The Doors som inspiration. En natt smög jag mig upp till ateljén och tittade på mamma när hon arbetade. Det kittlades i näsan av akrylfärgen då jag stod där, mamma hade en penseln i handen samtidigt som hon beskådade sitt konstverk. Hon gick frram, bak och sidles för att ordentligt inspektera sitt verk. Och jag hörde Oh moon of Alabama, we now must say goodbye, we lost our good old mama, and must have whiskey oh you know why...(text Alabama Song)
Idag har jag sett Oliver Stones film och Tom DiCillos verk om The Doors minst hundra gånger. Förra sommaren satte jag ALLTID på dessa produktioner i bakgrunden då jag var hemma. Vad jag än gjorde var jag tvungen att ha det i bakgrunden. Min obsession för The Doors(speciellt Jim Morrison) har gått så långt att jag bestämt mig för att tatuera in Jim Morrisons autograf på armleden. Hipp. Hopp. Hepp. Här är då en låt från mitt ALL TIME FAVORITE BAND, THE DOORS:
People are strange when you're a stranger, faces come out of the rain, when you are strange
P.S Jag skulle lätt bli nekrofil för Jim.
Idag har jag sett Oliver Stones film och Tom DiCillos verk om The Doors minst hundra gånger. Förra sommaren satte jag ALLTID på dessa produktioner i bakgrunden då jag var hemma. Vad jag än gjorde var jag tvungen att ha det i bakgrunden. Min obsession för The Doors(speciellt Jim Morrison) har gått så långt att jag bestämt mig för att tatuera in Jim Morrisons autograf på armleden. Hipp. Hopp. Hepp. Här är då en låt från mitt ALL TIME FAVORITE BAND, THE DOORS:
People are strange when you're a stranger, faces come out of the rain, when you are strange
P.S Jag skulle lätt bli nekrofil för Jim.
If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is, infinite -William Blake
The Doors. Mitt favoritband. Jag lyssnar på The Doors varenda jävla dag. Jim Morrison. Damn. Jag ska tatuera in hans namnteckning på armen. Så mycket älskar jag Jim och så mycket älskar jag The Doors. Jim Morrison var inte bara ett geni på texter och musik utan även citat, "Actually, I don't remember being born, it must have happened during one of my blackouts". Det har gått till en sådan nivå att jag börjat läsa Jim Morrisons favoritpoeter, såsom Huxley och Blake.
Se dokumentären When You're Strange av Tom DiCillo och Oliver Stones film The Doors från 1991. Jag har sett dem två filmerna cirka 50-60 gånger. Jag hade en period i somras då filmen eller dokumentären ALLTID var på när jag var hemma, antingen vid förfest, när jag åt frukost, innan jobbet, när jag skulle gå och lägga mig eller när jag bara satt hemma. The Doors är GENIALA. Inte nog med att texterna är dikter med tempo ger Jim mig orgasmer när jag får höra hans SEXY SEXY röst. Five to one är en klassiker, då man hör att Jim är apradar, det krävdes flera omtagningar eftersom hans fylla fuckar up hela inspelningen. Jim dog 1971 av okänd orsak(ingen obduktion skedde) i samma veva som Janis Joplin och Jimi Hendrix, vilka också var genier. Därmed försvann The Doors stora ledsångare MEN deras musik lever fortfarande vidare. God save The Doors.
The Doors skapades 1965 i Los Angeles och är ett band klassificerad som psykedelisk rock med ursprung av blues och R&B. Bandet utgjordes av Jim Morrison(ledsångare), Ray Manzarek(keyboard), Robby Krieger(gitarrist och låtskrivaren bakom Light My Fire) och John Densmore(trummis). Bandet var kontroversiella på 60-talet, med LSD-relaterade låttexter, Jims utsvävade anarkistiska liv och framträdanden. Bandet gav ut 6 studioalbum tillsammans med Jim, The Doors(1967), Strange Days(1967), Waiting for the Sun(1968), The Soft Parade(1969), Morrison Hotel(1970), L.A. Woman(1971). Efter Jims död publicerades två till album, Other Voices(1971) och Full Circle(1972) och 1978 satte de kvarlevande bandmedlemmarna ihop ett sista album med Jims poesi.
Five to one. Album: Waiting for the sun.
People are strange. Album: Strange Days.
Roadhouse Blues. Album: Morrison Hotel.
The Crystal Ship. Album: The Doors. (Lyssna på Ray Manzareks solostycke 1:10. Jag dör.)
Back Door Man. Album: The Doors(Skriven av Willie Dixon för Howlin' Wolf, som förövrigt är en av världens bästa bluesartister).
Utdrag ur An American Prayer.
