.

I min familj går det i arv vad gäller The Doors musik. Min mamma lyssnade mycket på dem, min äldre syster och nu är det jag som lyssnar ZÖNDER på dem. Jag började gilla The Doors redan när jag var jätteliten. Min mamma brukade sitta sent uppe på nätterna och måla i ateljén, då satte hon alltid på The Doors som inspiration. En natt smög jag mig upp till ateljén och tittade på mamma när hon arbetade. Det kittlades i näsan av akrylfärgen då jag stod där, mamma hade en penseln i handen samtidigt som hon beskådade sitt konstverk. Hon gick frram, bak och sidles för att ordentligt inspektera sitt verk. Och jag hörde Oh moon of Alabama, we now must say goodbye, we lost our good old mama, and must have whiskey oh you know why...(text Alabama Song)

Idag har jag sett Oliver Stones film och Tom DiCillos verk om The Doors minst hundra gånger. Förra sommaren satte jag ALLTID på dessa produktioner i bakgrunden då jag var hemma. Vad jag än gjorde var jag tvungen att ha det i bakgrunden. Min obsession för The Doors(speciellt Jim Morrison) har gått så långt att jag bestämt mig för att tatuera in Jim Morrisons autograf på armleden. Hipp. Hopp. Hepp. Här är då en låt från mitt ALL TIME FAVORITE BAND, THE DOORS:

People are strange when you're a stranger, faces come out of the rain, when you are strange



P.S Jag skulle lätt bli nekrofil för Jim.