.

Sjukt att säga det här... men jag saknar mina cigaretter. Cigaretterna jag röker på min balkong samtidigt som jag häver i mig någon slags dricka med massiva isbitar. Iskall dricka som gör sig bra med mina älskade Marlboro Light. Jag vill ha mina cigaretter som jag gärna röker till soundtracket som kryper under huden. Naken, hungrig och beroende. Jag saknar den smutsiga känslan. Känslan då man drar in det där massiva blosset och känner hur en oumbärlig luft samlas tung nere i lungorna. En härlig dödlig känsla. Cigaretter smakar alltid ljuvligt. Efter maten, före frukost, under berusning, innan man ska lägga sig, efter en kärleksakt, när man är på väg någonstans, under kaffestunden, vid sina nära, vid sina kära, då regnet faller, när stranden är fullsatt, då ledsamheten kryper under människans hud, då vi skrattar, umgås, lever. Cigaretter symboliserar en dödlig elegans. Ett vapen man gärna placerar vid tinningen och skjuter samtidigt som man ler av njutningen. Det är känslosamt, smärtfyllt och passionerat. Första blosset av den lilla vännen inger illusionen av lycka. Sedan sitter vi där som ett kärlekspar. Fast och bestående, aldrig utan varandra. Vi hatar varandra. Så oerhört. Men vi kan inte leva utan varandra. Den ena vill döda medan den andra vill bli dödad, men vi måste göra det sakta! Omärkbart och smygandes. Vi lämnar vårt öde till vår partner. Vi lämnar vårt ansvar där. Det blir lättare för människan då. Människan dör av denna pests följder. Andra förlorar något personligt till dess frivilliga slaveri. Men människan vet att det är fel att förlova sig med pesten. Ändå kryper vi på knäna för att få en liten smak av döden. Ironin.