A SERENADE.
Månen. Jag har alltid dragits till den. Ansluten under vissa oförklarliga sätt. Ett tyst släktskap. Där är är månen, som ber om att få stanna. Hela mitt liv har jag betraktat den med en högtidligvördnad. För den våldsamma stormen man brygger. Ebb och flod. Kärlek, lust och längtan. Sorg och ångest. Styrka och hopp. Fräck motståndskraft. En bild av förändring. Av livet självt. Födelse och död och återfödelse. Kontinuerligt inkontinuerligt. Allt uppgår till detta enorma skönhet jag vet att jag aldrig kommer helt att kunna greppa. I allt detta speglar månen hjärtat av livet. Kalejdoskopiskt flöde av själen. Månen. Det är en anledning till självrannsakan. En spegel av vem jag har varit, och ett löfte om vem jag kan bli.
Le Love.
Kommentarer
Trackback
